Tanten på väggen

Vem är hon, tanten på min vägg?

Hon vakar över mig, vänligt men bestämt. Som en berguv i småborgerlig klänning.

Jag har haft henne hängande där ett tag nu. Innan dess satt hon i vår Ekshäradskällare, halvt gömt bland bråte och snowjoggings. Så länge min mamma kan minnas och ända fram till början av nittiotalet hängde hon i morfars lägenhet på Stora Essingen. Dessförinnan är spåren borta.

När man går förbi följer hon en med blicken. Hon får se en del. Okej, det kanske inte är världens mest spännande plats, där bredvid mitt fönster i mitt rum i min lägenhet. Ibland dricker jag öl, ibland skriver jag manus eller bygger något digitalt, men oftast vankar jag nog av och an, ser på teve eller sover.

En hel del folk får hon ju träffa, det är klart. Hon är det första de lägger märket till när de kommer in. De tittar på henne och säger att hon ser ut som en man. Jag tycker lite synd om henne. Om hon kunde röra på sig och inte var gjord av oljefärg och duk och trä så skulle hon kunna sitta och titta ut på Domkyrkan utanför fönstret. Då kanske hon skulle känna det som att tiden fortfarande var på hennes sida.